Men streaming är väl lagligt?

Men streaming är väl lagligt?

Olagliga streamingtjänster

Olagliga streamingtjänster är sådana tjänster som saknar tillstånd från rättighetsinnehavarna att distribuera verken (främst film och serier) genom att streama dem genom en webbsida. I grund och botten innebär detta att filerna som används för att streama till tittarna är från olagliga kopior (rättighetsinnehavarna har inte gett tillstånd för kopiorna), vilket gör streamingen i sig olaglig. Detta har det aldrig varit någon otvetydighet kring då det sedan EUs infosocdirektiv varit olagligt att sprida kopior som rättighetsinnehavaren inte gett tillåtelse till kopieringen eller spridningen.

Det finns därför inget tvivel om att streamingtjänster som streamar utan tillåtelse från rättighetsinnehavarna är olagliga tjänster. Diskussionen kring streamingtjänster har handlat om den som tittar på en film eller serie på en streamingtjänst möjligen begår ett brott?

Bakgrunden till diskussionen om streamingtjänster

Upphovsrätten bygger på att det inte är tillåtet att göra kopior utan tillåtelse från rättighetsinnehavaren. Men genom infosocdirektivet infördes även ett undantag i upphovsrättslagen som gör det möjligt att skapa tillfälliga kopior av verk som sker av teknisk anledning. Anledningen till detta var att skydda användare och mellanhänder som lyssnade eller tittade på verk som finns tillgängliga på internet.

De tekniska verktyg som fanns tillgängliga för uppspelning av film och musik innan den digitala teknikens utbredning skapade inga tillfälliga kopior av verk innan de spelades upp, men i och med den digitala teknikens framväxt och utbredning, och speciellt i och med att internets användes andra metoder för att spela upp verk. Så som internet fungerar skapas alltid tillfälliga kopior i datorn eller mobilen innan verket visas eller spelas upp för den slutgiltiga användaren. Även när ett verk spelas upp från en laglig tjänst så skapas en tillfällig kopia i datorn. Eftersom alla typer av kopior kräver tillåtelse från rättighetsinnehavaren var lagstiftarna tvungna att lägga in detta undantag om att tillfälliga kopior innebär en inskränkning av rättighetsinnehavares upphovsrätt. I den proposition (2004/05:110) som regeringen la fram som ett resultat av infosocdirektivet står det:

…uppstår det vid all informationssökning på Internet, tillfälliga digitala kopior i den egna datorn för att man överhuvudtaget skall kunna titta på eller lyssna till ett verk på Internet. Likaså uppkommer även vid annan digital användning av verk tillfälliga kopior i datorns arbetsminne. För att säkerställa att sådan exemplarframställning inte behöver något tillstånd från rättighetshavarna, föreskriver direktivet att sådana tillfälliga digitala kopior som uppstår vid en laglig användning av en enskild inte skall omfattas av rätten till framställning av exemplar.

Med laglig användning menas enligt infosocdirektivet ”en användning bör anses laglig om den görs med rättsinnehavarens tillstånd eller inte är otillåten enligt lag”. Vad som blev avgörande för den diskussion som uppstod tio år senare var hur regering kom att tolka ”inte är otillåten enligt lag”. Tolkningen gjordes att inom uttrycket ”en användning är laglig om den inte är otillåten enligt lag” även ingick upphovsrättslig relevans. Regeringen tyckte inte att det kunde anses som laglig användning om användningen inte var upphovsrättligt relevant (sida 95 i propositionen).

Upphovsrättsligt relevanta åtgärder består i exemplarframställning eller tillgängliggörande för allmänheten. Att en enskild person tittar och/eller lyssnar på ett verk utgör däremot inte en upphovsrättsligt relevant åtgärd. Även om verket som den enskilde tittar eller lyssnar på lagts ut på Internet utan tillstånd, dvs. är en olovlig förlaga, gör den enskilde sig inte skyldig till något upphovsrättsintrång så länge som han eller hon endast tittar och/eller lyssnar på verket. När en enskild endast tittar och/eller lyssnar på det material som visar sig på bildskärmen vid användning av Internet – utan att vidta några åtgärder för att spara ner (framställa exemplar) eller i sin tur tillgängliggöra materialet för allmänheten – vidtar han eller hon alltså inte en upphovsrättsligt relevant åtgärd. Tittandet och lyssnandet är därmed inte heller otillåtet enligt lag i upphovsrättslig mening. Av artikel 5.1, vilket förtydligas av skrivningen i stycke 33, framgår att det i dessa fall således är fråga om en laglig användning i direktivets mening.

Användning som ansågs som upphovsrättligt relevant var alltså ”permanenta” kopior eller att göra olagliga kopior tillgängliga för allmänheten. Att däremot bara titta på verk, även genom en olaglig tjänst ansågs däremot inte som upphovsrättsligt relevant. Detta var 2004-2005 när The Pirate Bay och andra torrentsidor växte snabbt i popularitet, och där man laddade ned verk till sin hårddisk. Streamingtjänster fanns ännu inte på kartan vid den här tiden och när de olagliga streamingtjänsterna växte i popularitet från ungefär 2012 och framåt ledde denna tolkning till problematiken och diskussionen kring det juridiska läget kring olagliga streamingtjänster.

The Pirate Bay startades av två svenska killar och är ett av de kändaste torrentsidorna i världen.

Under våren 2017 kom ett förhandsavgörande från EU-domstolen i fallet Stichting Brein C‑527/15 (även kallat Filmspeler-målet) som delvis förtydligade rättsläget.

Bakgrunden till Filmspeler-domen
Domstolar i varje land som är med i EU har möjlighet att be EU-domstolen om förtydliganden när domstolarna hanterar fall som grundar sig i EU-lagstiftning. I detta fall hade en nederländsk domstol begärt ett förhandsavgörande av EU-domstolen i målet mellan antipiratorganisationen Stichting Brein och Jack Fredrik Wullems.

Wullems sålde multimediaspelaren Filmspeler som fungerade som en mellanhand mellan källor av film och musik och en TV-skärm. Användarna av Filmspeler kunde använda enheten till att streama media från streamingtjänster, webbsidor och så vidare. Wullems hade även installerat ett tillägg till Filmspeler, som han förvisso inte hade utvecklat och som användarna hade möjlighet att installera på egen hand, och som hänvisade användarna av Filmspeler till webbsidor där användarna via olagliga streamingtjänster kunde streama verk på sina TV-skärmar. Wullems hade även gjort reklam för att man via Filmspeler kunde ta del av upphovsrättskyddat material utan innehavarens tillstånd.

Den 1 juli 2014 stämde Stichting Brein Wullems för upphovsrättsintrång inför Nederländsk domstol och begärde rätten att förlägga honom med ett upphörande av försäljningen av Filmspeler, alternativt att sluta länka till material som streamades utan tillstånd. Stichting Brein hävdade att försäljningen av multimediaspelare innebar en ”överföring till allmänheten” och att det därför stred mot infosocdirektivets artikel 3, medan Wullems hävdade att streamingen av upphovsrättsskyddade verk från en olaglig källa i sig inte var olagligt enligt direktivets artikel 5.1. Domstolen begärde EU-domstolen om ett förhandsavgörande för att få ett förtydligande om hur infosocdirektivets artikel om tillfälliga kopior skulle tolkas. Den nederländska domstolen ville specifik veta ifall en kopia på en multimediaspelare av ett upphovsrättsskyddat verk som streamas från tredjepart utan tillstånd från rättighetsinnehavaren kan anses vara ”laglig användning” enligt infosocdirektivet.

EU-domstolen förklarade att huvudfrågan för dem låg i att pröva om syftet med framställning av de tillfälliga kopiorna var att möjliggöra en laglig användning av ett upphovsrättsskyddat verk. I Filmspeler-målet la EU-domstolen stor vikt vid att de som köpte Filmspeler var medvetna om att mediaspelaren hade de förinstallerade tilläggsprogrammen som gjorde det möjligt att streama skyddade verk från olagliga tjänster, och att detta var anledningen till att konsumenter köpte spelaren. EU-domstolen slog fast att den tillfälliga kopian i detta fall stred mot det normala utnyttjandet av ett verk och att det oskäligen inkräktade på rättsinnehavares legitima intressen. EU-domstolen slog alltså fast att de tillfälliga kopiorna som producerades på denna mediaspelare inte kunde anses vara ”laglig användning” eftersom syftet inte var att möjliggöra en laglig användning, och det viktiga för detta beslut var även att kunderna visste om att kopiorna skapades från olagliga källor.

Sammanfattning

För att sammanfatta om det är olagligt med streaming eller inte så kan man säga att den som driver en tjänst där streamingen sker utan tillåtelse från rättighetsinnehavaren begår ett brott. För den som enbart tittar eller lyssnar på ett verk som streamas från en olaglig källa är det fortfarande klarlagt vad som exakt gäller. Det som går att säga är att innan Filmspeler-målet fanns uppfattningen att det inte var olagligt att titta eller lyssna på en olaglig stream. Efter Filmspeler-målet kan det möjligen anses att det finns ett större ansvar på den enskilde som tittar på streamen att veta om streamen kommer från en olaglig källa eller inte.

Å andra sidan gäller domen ett mycket specifikt fall med en fysisk mediaspelare, där spelaren marknadsfördes som att kunna spela olagliga kopior och där kunderna var medvetna om detta. Därmed förblir frågan om det generellt sett är olagligt att titta på en stream från olagliga källor en öppen fråga tills vidare.

Källor och mer information

Streamalagligt.se, är en tjänst från Patent och registreringsverket med en samling av tjänster där man kan streama film och musik lagligt, antingen genom gratistjänster eller genom betaltjänster.

Patent och registreringsverket: Streama lagligt

Studentuppsats: Streaming och framställningen av tillfälliga exemplar: hur inskränkningar i upphovsrätten förhåller sig till förfarandet streaming